Vid Drottningtorget i Göteborg står ett fyravåningshus som har överlevt rivningshot, sjunkande grund, sjuttiotalets orangea nylonmattor och en tysk generalkonsul. Hotell Eggers öppnade 1859 och är i dag ett av Sveriges äldsta hotell. Vi fick följa med Jessica, som har arbetat på hotellet i 34 år, på en resa genom huset. Här är det bästa från föreläsningen.
Allt började med tåget
Centralstationen invigdes 1856, och 1862 kunde man åka tåg hela vägen mellan Stockholm och Göteborg. Resan tog 14 timmar – en väg. Resenärerna behövde någonstans att sova.
Därför öppnade traktörskan fru Schmidt ett järnvägshotell här 1859. Efter ungefär tio år sålde hon till familjen Lindblad. De tyckte att ”Järnvägshotellet” lät lite simpelt och döpte om det till Christiania – trendigt under den svensk-norska unionen, när Oslo bar just det namnet.
Emil Eggers – mannen som valde hotellet framför havet
Emil Eggers växte upp i Tyskland. Pappan var sjökapten och ville att sonen skulle gå i hans fotspår, men Emil tyckte att hotell och restaurang passade hans lynne bättre. Han lärde sig yrket i Tyskland, åkte till Bryssel för att lära sig franska – restaurangspråket – och fortsatte sedan till Paris, nöjets huvudstad.
Där träffade han en stamgäst, Peder Haglund junior, vars far ägde Grand Hotel Haglund i Göteborg. De behövde en kypare med internationella meriter. Emil tackade ja och började 1876. Tre år senare promenerade han över torget och tog anställning hos familjen Lindblad. Han förälskade sig i dottern, gifte sig och köpte 1883 ut rörelsen från svärföräldrarna.
Ett lyxhotell av kontinentalt snitt
Emil köpte grannfastigheterna, byggde på en våning och återinvigde 1894 ett hotell som tog upp kampen med Grand Hotel Haglund. Lyxen var påtaglig:
Elektriskt ljus i hela huset – och en hiss, bara några decennier efter den första i Chicago.
Privata badrum i tolv rum. Övriga gäster togs om hand av anställda tvagerskor – ett tidigt spa.
Telefon på alla rum, när sådana annars bara fanns på slottet och posthusen. Vem man ringde är oklart – knappast kungen.
Ett mörkrum, eftersom var tredje resenär bar kamera. Gästerna stannade i snitt två veckor, mot 1,2 nätter i dag, så det fanns tid att framkalla.
Göteborgs första uteveranda, med moderna longdrinks från Amerika.
Med ett nytt hotell kom ett nytt namn. Det fanns för många ”Christiania” av tvivelaktig karaktär, tyckte Emil. Sedan 1894 heter hotellet Eggers.
En logga med inbyggd storytelling
En vapensköld och logotyp som berättar historien, och erbjudandet.
I samband med namnbytet ritade Emil ett eget vapen. Ingen kunde ju googla om han var adlig eller inte. Varje detalj berättar något:
Sängen – här finns rum för resande.
Den korslagda nyckeln och värjan – Emil hade själv arbetat som portier, och gästerna var i trygga händer.
Glödlampan – den elektriska belysningen.
Bikupan med bin – hotellet och dess flitiga personal.
Vapnet finns kvar på glas, porslin och möbler överallt i huset och är i dag hotellets logga. Det är storytelling som många varumärken bara kan drömma om.
Rivningshot, nylonmattor och 200 pålar
Ett möblemang som länge låg undangömt på vinden.
I början av 1920-talet tog sonen Axel Eggers över. Han skilde sig och gifte om sig med Ebba Svenander, hotellets spritkassörska – till mycket skvaller. När Axel dog 1942 ärvde barnen och Ebba hälften var. De drog inte jämnt, och barnen sålde sin del till familjeadvokaten Hilding Brodén. 1948 omkom Ebba i en flygolycka, och familjen Brodén fortsatte driva hotellet.
Sent 1940-tal köpte kommunen fastigheten för att riva den och leda in trafiken på torget. Inget hände, men hotet bestod i decennier. Ingen ville lägga pengar på ett hus som kanske skulle rivas. Kring 1970 försökte man ändå modernisera: orangea nylonmattor, gröna tapeter, bruna gardiner och sänkta tak.
Räddningen
1987 köpte Stockholmsfamiljen Ramén hotellet. Strategin: återskapa det gamla, så kan ingen vara så dum att de river. Bakom sju lager tak hittade de de ursprungliga skulpterade taken. I övre matsalen dolde panelerna gyllenlädertapeter från sekelskiftet. På vinden väntade kristallkronor, speglar, tavlor och möbler.
Alla rum fick eget badrum, och antalet rum sjönk från över hundra till 77. Kommunen rev sedan två annex, och kvar blev huvudbyggnaden med 69 rum, fem konferenslokaler och restaurangen.
Sen sa kommunen: huset sjunker. Golven i bottenvåning och källare bröts upp och 200 pålar slögs ner – medan hotellet höll öppet. Gästerna balanserade på plankor in till matsalen. Ett och annat rum lutar fortfarande; i rum 151 har sängen höjts i huvudänden. ”Men ni ska i alla fall inte sjunka.”
Från 20 till 60 miljoner – med tradition som affärsidé
2015 köptes hotellet av Lars-Olof Oskarsson och Anna Ries, som även äger bland annat Varbergs Stadshotell och Billingehus i Skövde. De lyfte standarden med minibar, kassaskåp och ny belysning, och tapeterna trycktes på det gamla sättet med lim och handtryck. I separéerna sitter draktapeten, vars original togs fram när Oskar II skulle bo på Näs slott.
Resultatet: omsättningen har gått från drygt 20 till drygt 60 miljoner kronor på ungefär tio år – trots två pandemiår mittemellan. En nyckel var att hotellet inte sa upp personal under pandemin. När efterfrågan vände kunde Eggers växa direkt, medan konkurrenter fick stänga korridorer i brist på städpersonal.
Den stora motorn är restaurangen. Kultursalonger med författarsamtal, Mårten Gås, midsommar, påsk och jul blir fullbokade snabbt. ”Andra får stå för det nya. Vi står för tradition. Någon behöver stå för tradition.”
Societetskorridoren och filmhotellet
Jussi Björlings rum och en himmelsäng som inte överlevde en passionerad bröllopsnatt.
På första våningen, mot Drottningtorget, ligger Societetskorridoren där de prominenta gästerna bodde.
Prins Bertil och Lilian Craig bodde i rum 125 och 126 – de var inte gifta, men rummen hade en dörr emellan. Prinsen var omtyckt: han kom ner själv, tackade personalen och betalade – även för ”lilla hon”.
Opponenterna samlades 1886 i rum 134 och bildade Konstnärsförbundet i protest mot Konstakademien. Bland dem fanns Anders Zorn, Bruno Liljefors, Carl Larsson och Ernst Josephson. Zorn bodde alltid i 134.
Jussi Björling älskade hörnrummet och vägrade låta sångerskan Rosita Serrano få det. Motiveringen: ”Jag är mest känd.” Så galant var han.
Evert Taube bodde ofta i rum 263, Povel Ramel i 270. Ingemar Johansson var en flitig gäst och Stravinsky har suttit i baren.
I dag bor Patti Smith alltid på Eggers när hon är i stan – det berättar hon gärna själv. Och Håkan Hellström har en koppling till rum 133.
40 filminspelningar
Eggers kallar sig Filmhotellet. Jessica har varit med om ett 40-tal inspelningar. I Vår tid är nu spelar hotellet sig självt – Eggers öppnade faktiskt Sveriges första kycklingbar på 1940-talet. Oftare får det spela kontinentalt: Jan Stenbecks hotellrum i London eller New York är i själva verket rum 397, och Lissabon i Gynekologen i Askim är rum 149.
Serien skildrar också den mäktiga köksmästaren, och det stämmer. En gäst som klagade på köttet gick en gång ut i köket – och fick köttyxan riktad mot sig och besked om var utgången fanns. ”Så kommer vi inte behandla er i dag.”
Flaggstänger på målning och spioner i garderoben
I huset fanns en gång också tyska generalkonsulatet. När prinsen av Wied, tysk generalkonsul, skulle bo på hotellet lät han meddela att han förväntade sig hakkorsflaggor. Axel Eggers ville inte. Hans lösning: han monterade ner alla flaggstänger, skickade iväg dem på målning och bad så mycket om ursäkt.
Under kriget ska de allierade och tyskarna ha mötts i konferenslokalen Klubben för pappersarbetet kring fångutväxlingar. Väggen mellan Klubben och direktörens garderober är tunn. Där ska spioner ha suttit och lyssnat på tyskarnas förberedelser. ”Jag säger inte att det är fakta fakta. Men så säger historikerna.”
Ebba går igen
Ett hus med anor måste ha ett spöke. På Eggers är det Ebba Svenander – ett snällt spöke som ser till att personalen sköter sig och att gästerna trivs. En långvarig konferensgäst är övertygad om att hon rör sig i huset varje kväll.
Jessica har själv en historia. Efter inspelningen av Stenbeck-serien satt hon och vaktmästaren i rum 397, ett av Ebbas favoritrum, och hängde om en tavla. Det var helt tyst. Plötsligt hördes en serveringsvagn skramla med femtio glas – och sedan ett brak när allt gick i kras. Båda hörde det. Korridoren var tom, och restaurangen hade inte tappat ett enda glas.
Då räckte någon i publiken upp handen. Hon hade ätit lunch på hotellet ungefär samtidigt och hört exakt samma sak: massor av glas som krossades. Personalen förstod inte vad hon pratade om. ”Jag är hundra på det.” – ”Ja, jag också.”
Någon bra förklaring finns fortfarande inte. Men Jessica har stannat i 34 år, så farligt kan spöket inte vara.
Ett hus som vägrar ge upp
Hotell Eggers har överlevt tågålderns resenärer, krigsdiplomati, rivningsplaner och en grund som sjönk. Det som bär huset är berättelserna – och människorna som stannar i decennier för att föra dem vidare.
Som avslutning fick publiken en sista historia om prins Bertil. Han ringde för att boka en resa och presenterade sig. Killen i luren trodde honom inte: ”Är du prins Bertil så är jag Karl XII.” När prinsen sedan kom in för att hämta biljetten sa han: ”Ursäkta, jag söker Karl XII.”
Nästa gång du går förbi Drottningtorget – kika in. Och lyssna efter glas.
